|
När ungarna flyttar
De senaste tjugofem åren har jag ofta sneglat avundsamt på dedär lyckliga föräldrarna vars barn äntligen flyttat hemifrån.
Hungrigt har jag fantiserat om friheten i att slippa stressa hem från jobbet med matkassar medan jag undrar hur många vi blir till middag, slippa plocka sockor ur soffan, slippa ladda tvättmaskiner varje ledig sekund, framför allt slippa reta mig på den måttlösa röra ett 5-6-personshushåll kan generera.
Och så har jag frossat i tankar på hur rika vi ska bli, när matkostnaderna krymper till en tredjedel och ingen längre tjatar ut den sista hundralappen ur min plånbok.
Men mest av allt har jag längtat efter att få vara ifred ibland – det är en bristvara som blir allt mer sällsynt ju äldre barnen blir. När de var små kunde man alltid lägga dem, och få en egen kvällsstund – när de blir stora ramlar man oftast i säng långt innan ungdomarna. ”En egen stund” blir synonymt med ouppnåelig lyx.
Bekanta med ungar som flyttat gnäller om hur tomt det blir, hur trist det blir, hur ensamt det blir. Snicksnack! Vad kan vara underbarare än ett rent, tomt, tyst hem?
Nu har verkligheten kommit ikapp mina fantasier. Ungdomarna har försvunnit till studieorter långt från oss, till och med den minsta lilla finns plötsligt i Malmö. Så nu kan jag äntligen jobba vilka tider jag vill, lägga upp fötterna i soffan och leva på champagne och kaviar i ett blänkande välstädat hem... jag tror jag kvittrade den första eftermiddagen, när jag möblerade om lite i rummen och äntligen fick en vettig arbetshörna.
Efter det har det varit tomt. Och trist. Och ensamt.
Och visserligen haffar de inte längre mina sista hundralappar – i stället kommer det förtvivlade sms, och nu handlar det om tusenlappar. Snyggt kamouflerade med anständiga behov som läroböcker och gafflar. Det är hisnande dyrt att flytta. Våra sängkläder, husgeråd, handdukar sprids över landet, men räcker ändå inte till.
Men värst är tråkigheten. Min man och jag tittar förvirrat på varandra över middagsbordet. I närmare trettio år har vi väntat på att få prata i lugn och ro med varandra, ständigt avbrutna av andras mer brännande behov. Jag minns hur vi för många år sedan stod och ropade åt varandra över köksbordet, i ett försök att överrösta ungarnas skrik och kältande: ”Vi pratar sen om femton år!”
Nu är det sen om femton år. Men hur var det nu man gjorde? Konversera utan att bli avbruten är krävande och samtidigt lite ointressant, det är liksom ingen sport...
Med ungdomarna försvann dessutom deras kompisar. Det innebär att våra fester plötsligt blir ett snäpp tristare. Slut på pratiga kvällar som ett tu tre slutar med en spontankonsert, slut på de alldeles hejvilda diskussionerna (fast i och för sig blir det inte lika snabbt slut på vinflaskorna nu). Nu sitter vi där, en hög medelåldringar, helt i avsaknad av ungdomens glöd. Vi har nog trevligt, men det är inte lika oförutsägbart.
Man kan skoja lite kring detta, och klaga en del. Men det som är omöjligt att skoja om, och som jag var helt oförberedd på, är hur smärtsamt det är.
Det gör ont när barnen är långt borta. Förskräckligt ont – nu kan jag begripa begreppet fantomsmärtor efter en amputation.
Jag saknar dem så bittert att det svider, jag känner mig maktlös och arg för att jag inte får ta hand om dem och inreda deras studentrum och visa dem rätta vägen till föreläsningarna och handla deras mat.
Det är så fånigt att det inte är sant.
Under ungarnas barndom var jag ibland lite nöjd över min brist på kycklingmammighet. Jag litade glatt på att de skulle klara sig, och de gånger vi hade barnvakt glömde jag bort dem så snart jag stängt dörren. Jag har fnissat nedlåtande åt de rikssvenska föräldrarna och deras curlingmentalitet.
Sånt hämnar sig. Nu sitter jag här med mina förfärliga nyupptäckta behov av att ta hand om, som jag borde ha nött ut när de var små...
Jag antar att saknaden lugnar ner sig efter ett tag, och att fördelarna kommer att visa sig. Man vänjer sig antagligen – och det ska bli riktigt intressant att släppa föräldrandet och umgås på tumanhand igen. Men just nu är det ömt som en nyutdragen tand – och när äldsta sonen ramlar in igen, tillfälligt utan bostad, tar jag emot honom med en viss tacksamhet. Jag kommer på mig själv med att titta på hans smutsiga strumpor i soffan med mild nostalgi. Så djupt kan man alltså sjunka som förälder.
Jolin Boldt
publicerad i Vi och vår skola |