Tankar kring lärandet
Den finlandssvenska poeten och filologen Lars Huldén har följt mig sedan barndomen.
I en tidig dikt skriver han:
När far om en afton kom hem
till vår hydda i flodkröken hade han
kausativändelsen med sig.
Det blev en glädje, vi barn
sprang ut och ropade Jag
blåser blåsten, du mörknar mörkret,
tillsammans tindrar vi stjärnor.
Kausativändelsen förekommer inte i svenskan, men i finskan (och eventuellt även i persiska och japanska). Den roade mig som barn – jag minns hur min far lekte med möjliga och framför allt omöjliga kausativer. Språket, också ett språk som jag inte behärskade särskilt väl, kunde alltså bli en källa till nöje och förundran.
När jag undervisar är det ofta i en blandning av entusiasm och sorg. Glädjen i att berätta, nöjet i kampen att komma över studenternas motstånd, och förtjusningen över deras stundvisa engagemang. Frustrationen över bristen på tid och ork, över att inte alltid kunna förmedla det jag vill.
På ytan är det kunskap vi ska förmedla. Men kunskap utan lust är död, äpplet blir aska i munnen. Jag kan erbjuda kunskap – men det är inte det viktiga. Det handlar om att komma med kausativändelsen, glädjen över att möta något nytt.
En grund för den goda journalistiken – kanske också för den goda vetenskapen – är
att våga möta det oväntade, att klara av att överhuvudtaget se det oväntade. Hur förmedlar man den oräddhet som krävs för en god journalistik? Hur förmedlar man tillit till den egna upplevelsen? Hur får man studenterna att se att verkligheten, till och med deras egen verklighet, är verklig? (Det är en fråga som Bengt Nerman ställer i sin utmärkta lilla bok Massmedieretorik, som ofta varit mig till tröst.)
”Jolin, du ska akta dig för behovet att bli älskad av studenterna!” När jag började jobba på Södertörns högskola fick jag många tips av en äldre, och mycket klok, lärare i statsvetenskap. För mig var detta ett bra råd – jag har en stark populistisk sida – som jag haft skäl att följa. Ändå är det ett råd som jag efterhand kommit att starkt ifrågasätta.
En förutsättning för pedagogik är kärlek. När ett lågstadiebarn lär sig läsa, handlar det inte om vilket slags pedagogik läraren använder – ungar lär sig läsa i vanliga kommunala grundskolor, i Montessori- och Waldorfklasser, i hårt disciplinerade byskolor i Kambodja. Nyckeln till läsinlärningen ligger i en positiv relation mellan barn och lärare.
Att undervisa vuxna människor är naturligtvis annorlunda, hos studenterna finns en egen drivkraft som gör det möjligt för dem att sätta sig över kommunikationshinder. De klarar sig utan kärlek... visst, men vår gemensamma bildningsresa blir så mycket mindre spännande.
Jag har varit yrkesverksam journalist i snart fyra decennier. Under de senaste fyra åren har jag arbetat jämsides som lärare. Under mitt yrkesliv har jag arbetat hårt med att slipa av mitt språk. Jag har putsat bort ovanor och mångordighet. Framför allt har jag slitit med att förenkla och konkretisera.
Nu befinner jag mig i en värld där det uppfattas som en dygd att uttrycka sig abstrakt och ibland uppstyltat, där man positionerar sig genom en verbal balett av akademiska innetermer. Det är förstås en rolig lek, jag har ofta svårt att stå emot den.
Ändå är det en nödvändighet: Den språkliga konkretionen är inte bara en journalistisk nödvändighet – på Södertörn blir det också en pedagogisk nödvändighet, om jag inte ska utestänga studenter som kommer från icke-akademiska, icke-verbala, icke-svenska miljöer. Genom lång – och ibland bitter – erfarenhet har jag också lärt mig hur lätt det är att dölja okunskap och suddigt tänkande under ett abstraherande språk. Jag har svurit att aldrig mera hemfalla till sådant, lika lite som jag är beredd att tillåta studenterna detta.
För att verkligen kunna internalisera kunskap måste den, i något skede, vara påtaglig. Det goda berättandet krävs för att bokstäver ska förvandlas till användbar kunskap.
Det är i ett språk som bottnar i dig som kunskapen bor.
Det handlar om andetag, om att hitta den rätta andningen.
Det handlar om mod, att våga använda orden.
Det handlar framför allt om egensinne.
Hur skapar man den självtillit som gör en god journalist – eller historiker, mikrobiolog, språkvetare...?
Högskoleverkligheten är hård, utrymmet snålt tilltaget. Det finns inte tid att se varje student. Ändå måste man försöka. Jag tror på mentorskapets kraft – det skapar andra och mer långsiktiga processer än vårt sönderhackade undervisningssystem. I brist på schemalagd tid kan man skapa utrymme i det lilla, under handledningstimmar, när man läser studenternas texter, någon gång under ett seminarium. Uppmuntra besvärlighet, tända motstånd, visa hur många möjligheterna är. Det räcker inte, men det är en bit på väg.
Jag tar Lars Huldén i handen och går vidare:
Det finns ingen annan njutning än ordens.
Jo, jag vet, du kan nämna många njutningar.
Det beror i så fall på att du aldrig
har erfarit ordens.
Och eftersom Huldén inte bara är diktare, utan också en filur, tar han mig om nacken och skakar mig:
Därför säger jag: Upp
att försvara verb och pronomen.
Död åt attributisterna!
juni 2007 |
