När jag blir skoldiktator
Det är tidig måndagmorgon och min sjuåring sitter i sängen och gråter hjärtskärande. Vi står bekymrade runt henne och undrar vad som är på tok. Hon snyftar och hickar till slut fram:
- Jag längtar så hemskt efter att bli 65.
Ack ja. Det är en tidig insikt som drabbat henne: från och med nu består livet 58 år framåt av tidiga måndagmornar. Dag efter dag då hon ska stiga upp och ge sig iväg till skolan, gymnasiet, högskolan, jobbet.
Nej, man kan inte skydda sina barn för livet gruvligaste sanningar. Det enda vi kan göra är att i tyst sympati bära ungen till frukostbordet och bre henne en smörgås.
Nu, tolv år senare, har hon i alla fall klarat av det första decenniet av plikter, och verkar ha kommit över sin första förtvivlan.
Men om jag nån gång blir skoldiktator, då ska jag öppna skolorna tidigast klockan nio. Ungar ska slippa grå gryningar och få äta sina frukostar i lugn och ro och kanske leka en stund innan de travar iväg till plugget.
Det finns förstås en moraliserande tanke med skolor som startar sin undervisning klockan åtta. Anar hurtiga ramsor om att morgonstund har guld i mund. Och minns alla år med hålögda ungar som sömnvarma satt och petade i frukosten, motsträvigt kasade sig ut i morgonmörkret. För att inte tala om hålögda tonåringar, som överhuvudtaget inte är pratbara förrän vid lunchtid. Visst borde de få sova till tio...
Det är tacksamt att klaga på skolan. Särskilt tacksamt att klaga på det rikssvenska systemet. Så det gör jag - gärna, ofta och grundligt. Det är mycket populärt bland mina finlandssvenska vänner och bekanta: folk ryser och fnissar när jag berättar om hur skolan fungerar här.
Det är en övning som tilltalar alla våra låga instinkter: vi skrattar nedlåtande åt andra och får känna oss lite bättre och klokare.
De senaste månadernas rapporter om hur utmärkt den finska skolan är i jämförelse med den svenska bekräftar vår självbelåtenhet. Men är man motvallskäring så är man: Min reaktion blir att försöka hitta de positiva sidorna i det svenska.
De finns faktiskt. De är klart att de finns. Om man letar och letar och letar...
- Säg nåt bra med den svenska grundskolan, uppmanar jag min man.
Det blir tyst.
Han tittar sökande ut genom fönstret, grubblar.
- Nä, kommer inte på nåt, konstaterar han.
Sen ägnar jag eftermiddagen åt att fundera. Vad har varit bra med skolan? Det man minns är de enstaka gudabenådade pedagogerna, de där som verkligen ser barnen och tycker om dem. De där som förmedlar sin tillit till barnens lust och förmåga. De inträffar inte ofta, men desto lyckligare blir man de gånger man möter dem.
Men finns det något bra med skolan som institution, med läroplan och förhållningssätt?
Under de tjugo år jag haft barn i skolan är det en sak som har blivit bättre: det öppet auktoritära förhållningssättet har blivit allt ovanligare. Visst finns det många aukoritära lärare som anser att deras egen sanning är den enda möjliga, men stämningen i skolorna är sådan, att de åtminstone försöker dölja det en smula. Respekten för barnen är på pappret stor – men jag har också mött den några gånger i verkligheten. En god sak med att försöka ge verksamheten ett demokratiskt sken är att det ibland blir demokratiskt på riktigt.
Minns ett föräldrasamtal på högstadiet där läraren drog upp riktlinjerna för min dotter:
- Först berättar jag vad lärarna rapporterar om dig, och sen kan du berätta vad du anser om lärarna, är det okej?
Det intressanta var att det inte var ett spel för galleriet – dotterns åsikter om undervisningen togs på djupaste allvar, och ledde i åtminstone ett fall till stora förändringar.
Det är ett gediget demokratiskt förhållningssätt, och respekt för elevernas arbetsförhållanden.
Och jag blir lite svag i knäna av lycka över en lärare som lyssnar på min dotter med samma allvar som han lyssnar på sina kolleger.
Och över att han visserligen är ovanlig, men inte unik.
Och inte vet jag om detta är något speciellt just för rikssvenskarna, men bra är det.
Jolin Boldt
publicerad i Vi och vår skola
|