Vad är en invandrare? Det är en fråga som jag har ställt mig lite förstrött då och då genom åren. Den blev plötsligt aktuell i höstas, när indignerade debattörer kritiserade Göran Perssons nya regering för att den inte innehåller någon med ”invandrarbakgrund”. Och Persson kom med urskuldande fraser om att han inte hade hittat någon... Kritiken har sedan förts fram med jämna mellanrum de senaste månaderna.
Då börjar det bli tydligt för mig hur selektivt vi ser invandrarskapet. Den absolut tyngsta ministern i Perssons regering är invandrarunge - Leif Pagrotsky. Hans farfar kom från ryska Polen, hans mamma flydde från Norge undan nazisterna. Det är en gedigen invandrarbakgrund - och i en intervju i Sesam 1999 säger Pagrotsky att handelsminister ”är ett perfekt jobb för en person med rötter i flera länder”.
Ändå är det ingen som upplever Pagrotsky som invandrarbarn - lika lite som man tidigare såg Laila Freivalds som invandrare, trots att hon kom hit som flykting från Lettland.
Kritikerna klagar på att Persson inte fått med till exempel chilenaren Luciano Astudillo eller kurdiska Nalin Pekgul i regeringen. De upplevs båda som ”invandrare”, i motsats till Freivalds och Pagrotsky.
På min tidning Sesam förbjöd jag uttrycket ”med invandrarbakgrund”. Det är ett ord jag efterhand har fått allt större avsmak för.
Varför har det blivit så självskrivet, och så populärt bland politiker och tjänstemän? När det är så mycket enklare att säga ”invandrare” eller ”barn till invandrare” i de sammanhang där detta är relevant.
I stället kommer det omständliga ”med invandrarbakgrund”. Är det eufemismen som lockar, det artiga skjutandet av invandrarskapet till bakgrunden (snygg tavla, fast bakgrunden är inget vidare…)? Har inte uttrycket en nedlåtande byråkratisk klang? Vi vet ju vad man egentligen menar med ordet: Svartskalle. Blatte. Person som bryter på fel språk.
Man menar inte: Norskättling. Amerikan. Person som bryter på engelska eller franska.
Det är naturligtvis begripligt att politiker och byråkrater gärna använder ett byråkratspråk. Att inte ge för tydliga sanningar är närmast en reflexhandling. Men det är djupt oroande när vi själva, invandrarna, låter oss luras av luddiga ord och luddiga tankar.
Det finns en ofta upprepad sanning om när man upphör att vara invandrare i Sverige - det är den dag då man lyckas. Framgångrika människor, kändisar, personer med pengar eller makt är per definition inte längre invandrare.
Går vi som är invandrare här själva på den myten? Eller är ”invandrare” bara de personer som själva definierar sig som invandrare? Är invandrarskapet en fråga om förhållningssätt till världen, ett självpåtaget utanförskap, som de framgångsrika har lyckats avsäga sig? Är Pagrotsky inte något riktigt invandrarbarn? Handlar det om att en etablerad person, med tidigare ministerposter bakom sig helt enkelt är för långt från associationerna till förorter, mobilrånare och socialbidrag? Att han inte bryter?
Eller är invandrare bara den som är outsider och ständigt framför invandrarsynpunkter på invandrarfrågor?
För ett tag sedan talade jag med en sverigerumänsk riksdagsman, som var glad över att det nu finns så många invandrare i riksdagen. Hon räknade noggrant upp ett dussintal namn och avslutade: ”Ja, och så finns det väl någon finländare också.” De är faktiskt flera stycken - men de räknas alltså inte riktigt. Kanske beroende på att vi finnar stigit dramatiskt i samhällets aktning under 80-och 90-talen, då ännu konstigare grupper började strömma in i landet.
Inte heller ser man Marita Ulvskog som minoritetsrepresentant, trots hennes tornedalsfinska rötter, eller Mona Sahlin som invandrarmorsa - fast det är just det hon är, dvs. mor till barn ”med invandrarbakgrund” - eller Per Nuder som sverigeest.
Vi ser tydligen bara de invandrare som vi vill se.
För mig är invandrarskapet inget som finns i bakgrunden av mitt liv. Jag föredrar ofta att skjuta det i förgrunden - det är en rätt väsentlig del av mitt varande. Men jag misstänker att få personer skulle beskriva mig som en person med ”invandrarbakgrund”, jag är alldeles för ljus och talar för bra svenska för det. Likförbannat är jag invandrad. Och om vi invandrare börjar dela upp varandra i ”riktiga” och ”oriktiga” har vi slagit in på ett ganska märklig väg.
Jolin Boldt