Fyrtio par ögon
Jag föreläser.
Fyrtio par ögon möter mig. De flesta blå, ett fåtal mörka.
Jag talar om svensk mediehistoria, drar ett skämt om Axel von Fersens lynchning i Stockholm år 1810. Jag kryddar med Lennart Hyland och deckarförfattarinnan Maria Lang och vår förälskelse i tv-serien om bröderna Cartwright.
Det är en bra föreläsning, och de flesta ögonparen är intresserat vända mot mig, det glimmar till ibland av ett skratt.
Så varför är de mörka ögonparen så frånvarande?
Ett halvår senare ser jag samma mörka ögon lysa under en annan föreläsningsserie. Ansikten som är vidöppna, mottagliga.
Vad är skillnaden? Jag har lyckats få tag i föreläsare som berättar om utanförskap, ensamhet, vardagsdiskriminering. Föreläsare som inte bara är goda akademiker utan också har handfast erfarenhet av att vara ”den andra”.
För studenterna som kommer från Fittja, Tensta, Rinkeby blir de akademiska studierna plötsligt en dörr som öppnas mot friheten. Här står etablerade namn i högskolevärlden och sätter ord på deras egna erfarenheter, talar ett språk som de känner igen.
Det är ett svart språk, som talar strävt om sorg. Och de bruna ögonen lyser.
Det blev en stark upplevelse av hur den självklart svenska världen kan te sig för den som betraktar den utifrån: tämligen meningslös. För mig innebär det ett grundligt arbete med att omarbeta föreläsningar, som jag omedvetet anpassat till svensk högskolenormalstandard. Jag hade tappat utifrånperspektivet.
Det är en insikt som har gjort mig sorgsen och betänksam: Jag har arbetat med minoritetsfrågor hela mitt liv. Jag har trott att det har genomsyrat allt jag gör – och till viss del är det så. Men det räckte inte, det måste mera till, om jag ska lyckas dra in de studenter som kommer till högskolan med andra erfarenheter, andra värderingar, andra drömmar.
Jaså, utbrister vän av ordning. Så nu ska alltså de svenska studenterna drabbas, bara för att en liten minoritet på kanske tio procent ska bli nöjd. Ska undervisningen omarbetas för att passa människor som inte vill anpassa sig till svenska förhållanden?
Vän av ordning har naturligtvis alldeles fel. Det handlar om att lyfta blicken från det inkrökt svenska, att se att allt det som vi uppfattar som rätt, sant och normalt inte alltid är det. Det finns en annan värld här ute – en stor, spännande och utmanande värld, som behöver få utrymme också inne i den ängsligt provinsiella svenska högskolevärlden.
Högskolorna har de studenter de förtjänar – om vi klarade av att inte vara så självklart helyllesvenska skulle vi kanske kunna locka också de begåvade, krävande ungdomar som idag misstroget väljer bort högre studier.
Jolin Boldt
publicerad i tidskriften Mana |