Europas hjärta
Jag sitter på Råggatan 15 i Warszawa. Det är tredje natten och jag börjar känna mig omtumlad.
Min värdinna spänner blicken i mig:
- Vad anser du egentligen om Kjell Westös senaste roman? Har du läst Birgitta Boucht?Hon undervisar mig tåligt om finlandssvenskt kulturliv. Vi dricker whisky och röker oavbrutet. Katterna kurrar omkring i köket. En blek polsk dager börjar tränga in genom cigarettångorna.
Vi träffar vänner som har totalkoll på rikssvenskt och finlandssvenskt kulturliv, men diskuterar politik med en intensitet fjärran från allt svenskt. Och jag känner mig bonnig och obildad, uppvuxen långt från denna intensiva centraleuropeiska intellektualitet.
Vaknar bakfull och får chokladtårta till frukost.
Vi besöker Kulturpalatset, Stalins magnifika sovjetkrokan, som åren gett ett försonande skimmer, den polska avskyn för byggnaden börjar sakta förvandlas till – ja till vadå, till ett skämt?
Åtminstone är den nya permanentutställningen en gigantisk blinkning. ”SocLand”, Polen under Sovjettiden – det är klart att en sådan utställning hör hemma just i Kulturpalatset... jovisst. Men du får lämna de storslagna hallarna och öppna en bakdörr som leder nerför slabbiga trappor, ner genom gångar och kulvertar impregnerade av lukten av rengöringsmedel. Du böjer huvudet för vattenrören och vrider om dörrhandtag som leder till världens avigsida.
Långt ner öppnas källarrum, små och sjaskiga. Här finns allt dokumenterat. Stalintidens slagord. Vardagens grå jämmerlighet. Det envisa motståndet. Rum efter rum längs grå betonggångar skildrar förtrycket, de långa åren och den slutliga befrielsen. Kan man annat än förfasas och samtidigt fnissa åt warszawabornas utstuderade skämt.
Vi gör en minnesvandring – den judiska begravningsplatsen är stängd, men vi besöker monumentet över de judiska stupade vid ghettoupproret. Vi rörs över israeliska ljuslyktor och försöker förgäves utplåna orden Jud won (Ut med judarna) som någon klottrat på stenen.
Jag glömmer min älsklingskudde hemma hos Boguslav i Zabrze, snokar runt på Krakows slingrande gator och hanterar med svårighet en lång dag i Auschwitz. Blir nära vän med en neurotisk hittehund i koldistriktet, sitter hemma hos en nyrik familj som barrikaderat sig bakom dubbla gallergrindar och femdubbla larm, dricker glödgat vin i Warszawas gamla stad, hör berättelser om kriget, motståndet, ghettot och det nya som växer fram.
Det här är Europas hjärta. Taggigt och svart, varmt, sorgset och övermodigt. Det kokar av förväntningar, ilska, historia och malplacerade skrytbyggen. Det är här allt händer just nu. Det är det här vi vill stänga ute, ännu några år, med ängsliga övergångsregler.
Jolin Boldt |