Vårvinter i Warszawa
Mycket långt efter jul strålar fortfarande paradgatan Nowy Swiat av ljus – det kunde vara en ovanligt smakfullt julpyntad affärsgata var som helst i Sverige. Vad har hänt? Det visar sig att Vattenfall varit framme. Företaget har etablerat sig i Polen som kulturmecenat – med framgång förefaller det, warszawaborna är förtjusta över den upplysta gatan.
Med visst skäl – gatubelysningen är usel på annat håll, och att försöka ta sig från huvudgatan över till Gamla stan i skymningen är ett äventyr, man klättrar över stenhögar och halkar i lera – hela området är byggarbetsplats, klent upplyst av de fåtaliga affärerna.
Försiktig turist håller sig alltså till det trygga och välupplysta, och det är inte fy skam med kaffe och en éclair på klassiska kondiset Blikle. Och sen en tur upp till övre korsningen: jo, den absurda palmen som dök upp för några år sedan står fortfarande kvar, kanske lite ömklig med blad bara på ena sidan, som en åldrad dammvippa, med dock.
Palmer i Warszawa – kanske ett första tecken på att den globala uppvärmningen också kan ha sina skojiga konsekvenser?
Nästa dag regnar det, envist, strilande, kallt. Det är inte en bra dag att besöka den judiska begravningsplatsen. Det är lerigt på gångar som inte underhållits på länge, lövmattor ligger i blöta sjok, det är grått, svart, brunt.
Tusentals unga lönnar har vuxit upp mellan stenarna, de välter undan stensättning och spränger rostnade kedjor runt gravarna. Med tålamod kan man urskilja namnen: Mandelbrot, Askenazy, Kaplan … endast i ett fåtal kvarter är gravarna ännu underhållna. Det finns en tystnad här som får hjärtat att slå långsammare, en sorg som man har svårt att ta in. Här ligger 250 000 människor, i staden finns kanske ett par tusen judar idag.
En liten bit utanför centrum ligger det relativt nyöppnade Muzeum Powstania Warszawskiego. Det är definitivt värt ett besök, tre späckade våningar med skildringar från Warszawaupproret. Den dag jag är där trängs jag med tonåringar, skolklasser som slussas runt av guider – det här är i alla fall en generation som också officiellt har tillgång till sin historia. (Tyvärr ser de inte ut att vara särskilt hänförda över den saken, de släntrar tonårsuttråkat genom salarna.)
I museishoppen handlar jag Norman Davies Rising44 – the Battle for Warsaw som polska vänner försäkrar är det bästa som skrivits om upproret, ett bamseverk om 750 sidor, till det facila priset 60 zloty.
Sen vandrar jag hem till en väninna och äter flaki, köttsoppa på komage. Jag är fortfarande osäker på om hon vill glädja mig eller jäklas, men känner att det är en soppa jag kan leva utan i framtiden.
Konstaterar också att jag gott kan leva utan Teatr Wielkis uppsättning av Don Juan – en bitter besvikelse för en aningslös Mozartälskare. Opera funkar ju i allmänhet också om man inte kan språket, men det är mycket prat och lite musik i den här märkliga föreställningen.
Jolin Boldt |